Mindfulness i ord och bild

I min vardag så är temat kring Mindfulness - närvaro i nuet - med mig i allt jag gör, i mina föreläsningar, coachingar och qigongtimmar men även i det privata.
Ibland lyckas jag håll mig fokuserad och andra dagar går det helt åt skogen. Det fina är att Nuet alltid bara är ett andetag bort - skönt att komma i håg när tanken tar mig på villovägar!

En av de bästa stunder för mig i nuet är när jag får ägna mig åt min konst - Vedic Art - då doftar färgerna och penseln rör sig och formar de känslor som finns just då. Jag har länge velat kombinera mina två passioner - målandet och skrivandet- men inte hittat mitt sätt förrän nu.
I all sin enkelhet går det ut på att jag låter tavlan tala och jag skriver ner den berättelse som den förmedlar. Lovade i höstas, på den grundkurs i coaching som jag var med om att ordna, att jag inkommande Konstens Natt skulle göra en liten utställning med denna kombination på Wasa Wellness.
Som coach vet jag hur viktigt det är med satta mål för att komma vidare och framåt. Därför ger jag dig nu möjlighet att ta del av mitt första försök. Med hopp om en givande läsupplevelse i ord och bild.
Sköt om varandra!
Carina Granö-Träskelin.

Som alla andra

Det kittlar i näsan, snoren rinner och ögonen som kikar fram under luvan ser ut som svarta hål kantade med rimfrost.  Ingen vacker syn precis, tänker Matilda. Men på riktigt vem bryr sig!
Hon stänger telefonen  som hon just använt som spegel.

-        Varför ska du jämt ställa till det för oss? Kan du bara vara som alla andra – bara en enda gång. Är det för mycket begärt?

Mammas ord växer i styrka inne i Matildas huvud. Tonfallet går upp och sista tonerna ekar i hennes huvud. Hon kan nästan se fram för sig hur orden alla andra studsar inuti örongången – gör kullerbyttor innan de når trumhinnan.  De har vassa kanter – rispar och gör ont.

Vad jag avskyr att höra orden som alla andra – vem är det förresten? Tanten som matar katten i grannhuset med blå dörr? Gubben med rutiga byxorna som alltid springer till bussen eller Sofia i klassen som verkar osårbar men som gråter efter varje gymnastiktimme?

Jo jag har sett henne, Sofia alltså. Tankarna maler vidare i Matildas huvud. Hon tror att ingen vet men morgonen i åttan när jag kom in i omklädningsrummet såg jag henne sitta med huvudet i händerna och tårarna trillade ner för kinderna.  Läraren satt bredvid och försökte trösta men lyckades inge vidare. Jag hörde hur Sofia berättade om sin rädsla för att göra bort sig att inte klara av att vara som alla andra.

Där var de orden igen – som alla andra! Varför är det så viktigt att vara som alla andra? Duger jag inte om jag inte är som alla andra? Matilda skrapar sig på näsan. Fy tusan vad det är kallt. Ingen vidare kväll att rusa ut i natten utan vantar med bara den korta svarta jackan och mössan nerdragen över öronen.

Allt hade verkat så bra tidigare under kvällen. Mamma hade plockat fram julgardinerna och bett Matilda värma glöggen. Julsångerna hade avlöst varandra, Jingel Bells, Still Natt och Hej tomtegubbar. Mamma hade omsorgsfullt laddat ner julsångerna som en egen lista på Spotify  - en lista som krävt en hel del hjälp av Matilda för mamma var ju inte så van med sådant.
Lillebror hade plockat fram leksakskatalogen och satt och prickade för det som han önskade sig av jultomten. Då kände Matilda det var dag att upplysa honom att jultomten inte finns och inte farfar heller längre.

-        

J    Jonathan,jultomten – han finns inte.  Han är bara ett påhitt - nått som mammor och pappor hittar på för att få oss att vara snälla inför jul. Egentligen är det farfar som klär ut sig och kommer med julklappar men i år får vi inga för farfar är död, hade Matilda sagt med gäll röst.

Lillebror hade spärrat upp ögonen, kastat katalogen i golvet och sprungit illtjutande upp på vinden.

-        Mammaaaa – farfar är väl inte alls död – Matilda ljuger och visst finns jultomten! skriker Jonathan.

Mamma släpper taget om gardinerna och springer efter honom. Tar honom i famnen och försöker få honom att lugna sig. Han vrider sig som en mask och ena strumpan trillar av honom ner i mammas knä. Den är blå med hål på hälen

Matilda såg hur mamma stelnade till och slickade sig nervöst om läpparna. Ansiktet har också ändrat färg, blivit nästan grått och ögonen hårdnat.

-        Matilda pratar bara strunt säger mamma – hon hittar bara på saker för att göra sig märkvärdig. Det är klart att jultomten finns och ja farfar, det får vi ta en annan gång fräser mamma.

     

     Mathilda kommer i håg att hon tittat länge på mamma. Hon kunde knappt tro att hon hörde det igen. Så där säger hon jämt när farfar kommer på tal. Det är som han aldrig funnits. Att hon bara drömt att han suttit i fåtöljen och förhört henne på engelska läxan, att han hämtat henne efter skolan och de åkt till pizzerian runt hörnet. Där hade hon fått både pizza och en extra stor glass med chokladströssel på.

Farfar, saknaden bränner i bröstet på Matilda. Hon kan ännu känna doften av det rakvatten han brukade använda, den sträva skäggstubben som skrapade hennes kind när han gav henne en kram och de pigga blå ögonen som lyst under kepsen.  Hon huttrar till och drar sig in mot en husvägg. Hon trycker kroppen närmare väggen för att komma i lä för vinden.

 Farfar och mamma hade aldrig kommit överens, det visste Mathilda. Mamma tyckte han var ett oansvarigt litet barn som dök upp när det passade, lånade saker som han sedan aldrig lämnade tillbaka och ägnade all sin tid åt att skruva med sina älskade traktorer. Han var kanske lite originell – inte som alla andra men han var Mathildas bästa kompis. Att han var lite udda och speciell var inget som störde henne – tvärtom!

Den kvällen när telefonsamtalet kom var det bara mamma och Mathilda som varit hemma. Det var en mansröst som bett att få prata med mamma, sagt att han ringt från sjukhuset.
Mathilda hade gett över telefonen till mamma men hon hade dröjt sig kvar för att få veta vad det handlade om.  Hon hade sett hur mamma nickat och sagt att det var väntat, att det inte var konstigt att hjärtat stannat med tanke på hur han skött sig den senaste tiden. Mathilda kände på sig att det var farfar som de pratat om, mannen från sjukhuset och mamma.

När samtalet var över hade mamma svängt sig till Mathilda och sagt att farfar hade dött av en hjärtattack precis som hon hade förutspått. Att det var bäst för alla att vi inte pratade mer om det. Ingen orsak att skrämma upp lillebror – han är ändå för liten för att förstå! Och sen sa hon de ord som borrade sig ner i Mathildas själ för alltid:

-        Vad skönt att inte behöva ha din farfar hängande här längre. Nu kan äntligen vår familj bli som alla andra familjer i grannskapet!

Alla andra – orden som mamma jämnt använder som sitt vapen, tänker Mathilda. Orden som sårar och förstör hemma och som bygger murar mellan henne och världen omkring henne.
Varför är det så viktigt att vara som alla andra?  Kan någon snälla svara mig på det – varför kan det inte vara bra att sticka ut att vara annorlunda?

Mathilda får inga svar på sina frågor, för han som kanske hade svaren finns inte längre.  

      Han, som inte var som alla andra!