I min vardag så är temat kring
Mindfulness - närvaro i nuet - med mig i allt jag gör, i mina föreläsningar, coachingar och qigongtimmar men även i det privata.
Ibland lyckas jag håll mig fokuserad och andra dagar går det helt åt skogen. Det fina är att
Nuet alltid bara är ett andetag bort - skönt att komma i håg när tanken tar mig på villovägar!
En av de bästa stunder för mig i nuet är när jag får ägna mig åt min konst - Vedic Art - då doftar färgerna och penseln rör sig och formar de känslor som finns just då. Jag har länge velat kombinera mina
två passioner - målandet och skrivandet- men inte hittat mitt sätt förrän nu.
I all sin enkelhet går det ut på att jag låter tavlan tala och jag skriver ner den berättelse som den förmedlar. Lovade i höstas, på den grundkurs i coaching som jag var med om att ordna, att jag inkommande Konstens Natt skulle göra en liten utställning med denna kombination på Wasa Wellness.
Som coach vet jag hur viktigt det är med satta mål för att komma vidare och framåt. Därför ger jag dig nu möjlighet att ta del av mitt första försök. Med hopp om en givande läsupplevelse i ord och bild.
Sköt om varandra!
Carina Granö-Träskelin.
Som alla andra
Det kittlar i näsan, snoren rinner och
ögonen som kikar fram under luvan ser ut som svarta hål kantade med
rimfrost. Ingen vacker syn precis,
tänker Matilda. Men på riktigt vem bryr sig!
Hon stänger telefonen som hon just
använt som spegel.
-
Varför ska du jämt ställa till
det för oss? Kan du bara vara som alla andra – bara en enda gång. Är det för
mycket begärt?
Mammas ord växer i styrka inne i Matildas huvud. Tonfallet går upp och sista
tonerna ekar i hennes huvud. Hon kan nästan se fram för sig hur orden alla andra studsar inuti örongången –
gör kullerbyttor innan de når trumhinnan. De har vassa kanter – rispar och gör ont.
Vad jag avskyr att höra orden som alla
andra – vem är det förresten? Tanten som matar katten i grannhuset med blå
dörr? Gubben med rutiga byxorna som alltid springer till bussen eller Sofia i
klassen som verkar osårbar men som gråter efter varje gymnastiktimme?
Jo jag har sett henne, Sofia alltså. Tankarna maler vidare i Matildas huvud. Hon
tror att ingen vet men morgonen i åttan när jag kom in i omklädningsrummet såg
jag henne sitta med huvudet i händerna och tårarna trillade ner för
kinderna. Läraren satt bredvid och
försökte trösta men lyckades inge vidare. Jag hörde hur Sofia berättade om sin
rädsla för att göra bort sig att inte klara av att vara som alla andra.
Där var de orden igen – som
alla andra! Varför är det så viktigt att vara som alla andra? Duger jag
inte om jag inte är som alla andra? Matilda skrapar sig på näsan. Fy tusan vad
det är kallt. Ingen vidare kväll att rusa ut i natten utan vantar med bara den
korta svarta jackan och mössan nerdragen över öronen.
Allt hade verkat så bra tidigare under kvällen. Mamma hade plockat
fram julgardinerna och bett Matilda värma glöggen. Julsångerna hade avlöst
varandra, Jingel Bells, Still Natt och Hej tomtegubbar. Mamma hade omsorgsfullt
laddat ner julsångerna som en egen lista på Spotify - en lista som krävt en hel del hjälp av
Matilda för mamma var ju inte så van med sådant.
Lillebror hade plockat fram leksakskatalogen och satt och prickade för det som
han önskade sig av jultomten. Då kände Matilda det var dag att upplysa honom
att jultomten inte finns och inte farfar heller längre.
-
J Jonathan,jultomten – han finns
inte. Han är bara ett påhitt - nått som
mammor och pappor hittar på för att få oss att vara snälla inför jul.
Egentligen är det farfar som klär ut sig och kommer med julklappar men i år får
vi inga för farfar är död, hade Matilda sagt med gäll röst.
Lillebror hade spärrat upp ögonen, kastat
katalogen i golvet och sprungit illtjutande upp på vinden.
-
Mammaaaa – farfar är väl inte
alls död – Matilda ljuger och visst finns jultomten! skriker Jonathan.
Mamma släpper taget om gardinerna och
springer efter honom. Tar honom i famnen och försöker få honom att lugna sig.
Han vrider sig som en mask och ena strumpan trillar av honom ner i mammas knä.
Den är blå med hål på hälen
Matilda såg hur mamma stelnade till och slickade sig nervöst om läpparna.
Ansiktet har också ändrat färg, blivit nästan grått och ögonen hårdnat.
-
Matilda pratar bara strunt
säger mamma – hon hittar bara på saker för att göra sig märkvärdig. Det är
klart att jultomten finns och ja farfar, det får vi ta en annan gång fräser
mamma.
Mathilda kommer
i håg att hon tittat länge på mamma. Hon kunde knappt tro att hon hörde det
igen. Så där säger hon jämt när farfar kommer på tal. Det är som han aldrig
funnits. Att hon bara drömt att han suttit i fåtöljen och förhört henne på
engelska läxan, att han hämtat henne efter skolan och de åkt till pizzerian
runt hörnet. Där hade hon fått både pizza och en extra stor glass med
chokladströssel på.
Farfar, saknaden bränner i bröstet på Matilda. Hon kan ännu känna doften av det
rakvatten han brukade använda, den sträva skäggstubben som skrapade hennes kind
när han gav henne en kram och de pigga blå ögonen som lyst under kepsen. Hon huttrar till och drar sig in mot en
husvägg. Hon trycker kroppen närmare väggen för att komma i lä för vinden.
Farfar och mamma hade aldrig kommit överens,
det visste Mathilda. Mamma tyckte han var ett oansvarigt litet barn som dök upp
när det passade, lånade saker som han sedan aldrig lämnade tillbaka och ägnade
all sin tid åt att skruva med sina älskade traktorer. Han var kanske lite
originell – inte som alla andra men han var Mathildas bästa kompis. Att han var
lite udda och speciell var inget som störde henne – tvärtom!
Den kvällen när telefonsamtalet kom var det bara mamma och Mathilda som varit
hemma. Det var en mansröst som bett att få prata med mamma, sagt att han ringt
från sjukhuset.
Mathilda hade gett över telefonen till mamma men hon hade dröjt sig kvar för att få
veta vad det handlade om. Hon hade sett
hur mamma nickat och sagt att det var väntat, att det inte var konstigt att
hjärtat stannat med tanke på hur han skött sig den senaste tiden. Mathilda
kände på sig att det var farfar som de pratat om, mannen från sjukhuset och
mamma.
När samtalet var över hade mamma svängt sig till Mathilda och sagt att farfar
hade dött av en hjärtattack precis som hon hade förutspått. Att det var bäst
för alla att vi inte pratade mer om det. Ingen orsak att skrämma upp lillebror
– han är ändå för liten för att förstå! Och sen sa hon de ord som borrade sig
ner i Mathildas själ för alltid:
-
Vad skönt att inte behöva ha
din farfar hängande här längre. Nu kan äntligen vår familj bli som alla andra
familjer i grannskapet!
Alla andra – orden som mamma jämnt använder som sitt vapen, tänker Mathilda.
Orden som sårar och förstör hemma och som bygger murar mellan henne och världen
omkring henne.
Varför är det så viktigt att vara som alla andra? Kan någon snälla svara mig på det – varför
kan det inte vara bra att sticka ut att vara annorlunda?
Mathilda får inga svar på sina frågor, för han som kanske hade svaren finns inte
längre.
Han, som inte var som alla
andra!
