Att känna tillit som mamma - tankar inför morsdag

Jag kommer ihåg precis som igår hur det kändes när jag blev mamma, en euforisk lyckokänsla men även en känsla av ansvar, att ta hand om och skydda babyn mot världen när så behövs.

Jag ser bilden framför mig när nyfödda dottern ligger inlindad i en filt strax efter förlossningen, sköterskorna har gått ut och då börjar hon gny. Jag tittar på min man och säger gå efter henne – hon är faktiskt vår!

Det var stort att på riktigt inse att vi från den stunden hade ansvar för ett annat liv, att förstå att babyn som låg inlindad i en filt faktiskt var min och att mitt ansvar som mamma börjat.

Nu inför morsdag har jag funderat ganska mycket på vad det innebär att vara mamma och vem jag är i den rollen. Mitt liv har berikats med son också, så idag är jag tvåbarnsmamma.

Att bli mamma för mig har inneburit att få ta del av två nya personers glädjeämnen, sorger och besvikelser. Att få stiga upp till leende ögon och någon som väntar på att just jag ska komma och lyfta dem ur sängen, torka svetten ur pannan eller lyssna på vad som hänt under skoldagen. Allt detta är för mig är gåvor i vardagen som ger den innehåll och ger mening i mitt liv. Erkänner villigt att det är långt ifrån lätt att orka alla dagar och vara den mamma som jag så gärna vill vara. Speciellt tungt kan det kännas de dagar när orken tryter, huvudet dunkar och det enda jag vill är att vara själv. Har lärt mig att det bästa just då är att gå undan, unna mig att vila på mitt sätt för att sedan komma tillbaka och finnas tillhands när gympakläderna ska packas eller psykologiläxan lösas.

Bland det svårast som finns för mig är att uppleva att barnen far illa, gäller både mina egna men även andras barn. Det väcker väldigt starka känslor och jag kan känna hur ilskan och rädslan stiger upp ur porerna i huden. Hur förnuftet skuffas i skamvrån och hur lejoninnan vaknar och vässar klorna. Sträcker på mig och känner hur hela kroppen säger – hit men inte längre!

Jag hör inte till dem som försöker linda in mina barns värld i bomull, tvärtom. Jag kräver att det ska bli självständiga individer som tar sig fram och löser sina problem själva med allt vad det innebär. Något som däremot ger mig känsla av maktlöshet och spär på min rädsla är när jag hör och ser dem vara med om saker som gör ont och som finns i vår värld och som jag inte rår på. Jag vet att jag inte kan skydda dem från all ondska och hemskheter som händer, även om jag gärna velat, för det är en del av livet. Rädsla är en stark känsla. Den får oss ofta att begränsa oss och skapa hinder och skapar små hål i det som för mig är livslust och glädje. Om jag låter mig styras av rädsla är jag långt ifrån den mamma jag vill vara så för mig gäller det att hålla undan den och istället fokusera på det som för mig är en motkraft nämligen tilliten.

Att känna tillit till barnens egna förmågor, gåvor och talanger och mina egna. Att känna tillit till att livet bär när det verkligen gäller. Det ger utrymme att leva och finnas till för varandra. Det ger glädje, kraft och värme och låter solstrålarna lysa in när det känns som mörkast. Tillit är den gåva som jag vill ge mina barn i deras liv för det ger dem så mycket mer än rädslan.

Tillit vill jag ge dem till att jag alltid finns där för dem oberoende vad livet för med sig.
När jag frågade dem för ett tag sedan vad de uppskattar hos mig så var just svaret att jag finns där och att det går att prata med mig om allt, nästan för bra ibland som sonen sa – och då känner jag att jag kommit en bra bit på väg mot mitt mål i att känna tillit som mamma.

 Önskar alla mammor i alla former och färger en underbar morsdag!

Carina Granö-Träskelin, mamma och 
Associate Certified Coach (ACC)