I dag kändes det faktiskt som han pratade direkt till mig och ville uppmärksamma mig på vad som hänt - att det faktiskt är på dagen exakt tio år sen den dagen jag vaknade upp och inte kom ur sängen.
Den 14 november 2007 betraktar jag som en av de verkliga milstolparna i mitt liv. Dagen när kroppen signalerade att om du inte fattar att dra i bromsen så gör jag det åt dig. Dagen när ryggen gav upp kampen mot stressen och spänningen. Veckorna efteråt var fyllda av smärta, hjälp med att ta på mig sockorna och oceaner av tid att fundera över varför detta hände mig. Just då kändes det som världen rämnade, att höra sonen då 4 år gammal fråga varför kan du inte lyfta mig i famnen mamma skar som knivar i bröstet.
 |
| Neymar och Nixon följde med på dagens morgonpromenad |
Hur annorlunda är inte allt idag - den 14 november 2017. I morse hade jag inga problem med att svinga benen över sängkanten, att ta hundarna på en morgonpromenad och att inledda arbetsdagen med ett qigongpass tillsammans med ett gäng pigga seniorer. Tacksamheten över vad som är visste inga gränser. Inte alla dagar som ögonen fylls av glädjetårar i bilen på väg till jobbet!
Och visst är det så att vi tar så mycket av det vi har i vår vardag förgivet. Det är ofta först när vi inte har allt det vi är vana med som vi förstår att uppskatta det som var.
Har jag då, tack vare mina erfarenheter, blivit en allt igenom förståndig människa som aldrig stressar, aldrig höjer rösten, går med ett madonnaleende på läpparna och tycker att allt jämt är toppen?
 |
| Ett av guldkornen i min vardag- vackra rönnbär i november solen. |
I min coaching möter jag ofta personer som vill vara perfekta - antingen för att göra sig själva eller omgivningen nöjda eller kanske både och. Det kan handla om svagheter man upplever man har eller att kanske inte räcka till överallt. Ofta ställer jag frågan - hur roligt tycker du det är att umgås med någon som är perfekt? Inte särskilt är ofta det svar jag får. Varför har vi då ofta en sådan önskan om felfrihet som ofta får oss att slå knut på oss själva och sätta krokben för vår lycka i vardagen?
- Jag vet att jag har och har haft både bättre och sämre egenskaper sa ett gammal vis man som inte hade långt kvar att leva. Under mitt liv har jag försökt lyfta mina goda sidor och dämpa mina svagheter. Detta berättade han åt sin familj som samlats runt honom för att ta farväl och samtidigt bett honom om råd baserat på hans livserfarenhet.
Episoden återberättades åt mig för en tid sedan och svaret han gav stärker mig i min vardag i min tro på att allt inte ska vara perfekt. Det är okej att vara mig själv och ta fram det unika positiva i mig utan att för den skull behöva dölja eller förneka att jag även har andra sidor. Det jag däremot har ansvar för är hur jag handskas med de gåvor jag fått och känna efter hur jag framhäver eller dämpar dem beroende på situation och vem jag umgås med just då.
Så vad kommer jag då att komma ihåg från mitt 10 års-jubileum - den 14.11.2017?
Jo bland annat de tårar - som bröt fram när jag berättade om vilken speciell dag det var för mig idag åt mina seniorqigongare. Jag försökte hindra dem - och andas- och genomförde passet med darr på rösten.
Efteråt sa en av damerna - tårar är inget att skämmas för- fint att du visar att du också är människa med både styrkor och svagheter!
Skrivet av Carina Granö-Träskelin, Associate Certified Coach (ACC) och Wasa Wellness grundare.
